Om sjömanskyrkan i Göteborg

Historik

Sjömanskyrkan i Göteborgs ursprung

Sjömanskyrkan i Göteborg har sitt ursprung i Sjömannasällskapet i Göteborg och i dess Bethelkaptens-institution. Anders Bothén berättar om upptakten i en artikel i ”Göteborg förr och nu”.

Den 7 mars 1831 hölls ett möte i traktörskan Möllers värdshus på Breda Vägen i Göteborg.

I en artikel i ”Göteborg förr och nu” berättar Anders Svensson att Breda vägen gick mot sydväst från Järntorget. När den nådde stadsgränsen, strax efter den korsat Dahlins gata i Kråkestan gjorde vägen en skarp sväng mot väster och följde stadsgränsen till Gamla varvet. (Man borde kunna säga att den delvis var en föregångare till andra Långgatan.)

Kråkestan var en kåkstad som växte upp på sluttningen till Kråkstadsberget (Nordhemsberget) från Breda vägen i Masthugget i norr. Centralt genom området gick Dahlinsgatan (Dahlins gata).

Huvuddelen av husen växte upp i dåvarande Majorna utanför stadsgränsen från början och mitten av 1800-talet. I slutet av 1800-talet revs husen för att ge plats åt stenstadsbebyggelse.

Söder om Breda vägen, på Stigbergets sluttningar hade det redan i slutet av 1700-talet börja växa upp en kåkstad. Den södra sidan av Breda vägen låg i Majorna medan själva vägen och bebyggelsen norr därom låg i Masthugget. Kåkstaden söder om stadsgränsen kallades omväxlande Stigberget och Masthuggsbergen.  Det var vid mitten av 1800-talet den största egentliga kåkstaden i Göteborg. Här bodde många fattiga hamn-och sjöfolksfamiljer.

Sjömannasällskapet i Göteborg grundas

De som samlats på värdshuset hos traktörskan Möller var ett hundratal sjöbefäl av alla grader, representerande både handels- och örlogsflottan. Man beslutade att bilda Sjömannasällskapet i Göteborg och dess förste ordförande blev en överste i flottan, C J Hjärne. Kronprins Oscar skulle tillfrågas att ge beskydd som högste styresman. Syftet var att bättre tillgodose sjöfolkets intressen. Det gällde:

• utbildning av sjöbefäl
• grundläggande sjömansutbildning
• ombordförhållanden
• vanlottade sjömäns, deras änkors och barns utkomst
• åldriga sjömäns situation
• den höga arbetslösheten
• uppmana till gudsfruktan, laglydnad, plikttrogenhet, måttlighet och seder.

Genom att möjliggöra detta skulle man komma ”att upprätthålla sjömansyrkets sanna värde”.

Bakgrunden

Grundandet av Göteborgs sjömannasällskap hade flera orsaker. Tre anledningar var:

1. Filantropisk anda

Det kan ses som en tidstypisk del av 1800-talets filantropiska samhälle, där stadens rikare medborgare skänkte pengar till behövande. Sjömannasällskapet och liknande organisationer finansierades just genom medlemskap och generösa gåvor från välbeställda medlemmar.

2. Kontinentalsystemet

Ett annat skäl var att det kontinentalsystem, som i början av 1800-talet medfört blomstrande tider för handel, sjöfart och varvsindustri i Göteborg hade avtagit i och med Napoleons nederlag. Staden hade under denna tid att bli en stapelplats för den brittiska smugglingen/smyghandeln.

Bakgrunden till handelskriget var att Storbritannien år 1806 var Frankrikes enda egentliga kvarvarande motståndare. De andra kungarna, kejsarna och furstarna hade besegrats. Storbritannien använde sin överlägsna flotta till att stoppa handel med Frankrikes kuster, officiellt sedan maj 1806. Den franske kejsaren svarade i november samma år med att förkunna ett embargo mot all brittisk handel. Inget av de europeiska länder som var förbundet med Frankrike fick importera brittiska varor. Inte ens postförsändelser fick slippa igenom.

C R A Fredholm berättar i ”Det Gamla Göteborg” som kom ut i samband med stadens 300-års jubileum 1923, att Göteborg kom att bli en slags frihamn för England, varifrån de engelska varorna transporterades ut till kontinenten, men som svenska varor och svensk egendom. De handelshus i Göteborg, som förmedlade denna transithandel, gjorde stora vinster, 9-10 procent av varans värde tillföll affärsmännen (kommissionärerna).

Uppsving för sjöfarten

Kontinentalsystemet märktes också på flödet för sjöfarten i Göteborg: 1808 var det 525 st ankommande och 434 st avgående fartyg. 1809 var det 905 st ankommande respektive 1,006 avgående. 1810 ökade det till 1,392 ankommande och 1,239 avgående, medan det började trappas ner år 1814 till 1,200 ankommande och 1,209 avgående.

Göteborg blev genom kontinentalsystemet under några år en knutpunkt för handel och politik, där varor från stora delar av världen lagrades, och där köpmän från alla håll och kanter flockades. Här möttes även ministrar och diplomater, underhandlare och kurirer. Det var en ständig ström av resande samt av passerande trupper på väg mot Tyskland eller mot Norge.

Stor inflyttning till Göteborg

Engelsmän, tyskar och judar, flyttade till Göteborg för att göra affärer. Det var lätt att skaffa sig en förmögenhet, mer eller mindre på laglig sätt. Staten tog tullinkomster och rekognitionsavgifter (avgift för intyg/bevis) för de främmande varorna — men folk fann vägar att kringgå systemet.

Smuggelgods

I Det gamla Göteborg berättas det att engelsmännen lagt beslag på hamnarna i Vargö håla och i Fotö sund. På Fotö hade de byggt förvaringsmagasin och nederlagsinrättingar, bryggor et cetera, under skydd av sin flottas kanoner. Man höll auktioner på dessa varor, som anlänt med brittiska skepp. Sedan fördes varorna till Göteborg. Det var så stora mängder att det sägs att ”alla magasiner, källare, bodar, vindar och uthus inom Masthugget voro fullproppade.”

Dåvarande landshövdingen Axel von Rosen i Göteborgs- och Bohus län berättade i ett av sina brev att ”Göteborgs redd den 25 maj 1810 liknade en mastskog efter att över 400 fartyg ankrat utanför Klippan.” De brittiska handelsfarygen kom och gick under skydd av örlogskonvoj. Likaså de svenska segelfartyg som utklarerats. Ibland kunde en flotta av 69-70 brittiska fartyg under konvoj av sju örlogsmän styra in på Vinga Sand.

Svår balans för myndigheterna

Det var inte enkelt för myndigheterna att navigera i den tvetydiga politik, som Kontinentalsystemet framkallat. Det gällde att lotsa sig fram i det skeva och falska förhållandet till England samt tåla alla Frankrikes oförrätter. De båda fientliga stormakterna hade under denna period sina särskilda representanter i Göteborg, för att både kunna bevaka sina intressen och varandra.

1815 tog Napoleons krig slut i och med nederlaget i Waterloo. Freden fick konsekvenser. Smuggeltraderna behövdes inte längre.

Upplagda fartyg

1831 låg fartygen upplagda i brist på frakter. Det berättas att en tät skog av master på älven vittnade om detta. Många i Göteborg var till stor del beroende av sjöfarten och arbetslösheten bland sjöfolket var stor. Den svenska sjömanskåren minskade och antalet fartyg med utländska flaggor blev allt vanligare i Göteborgs hamn. För samtidigt gick sjöfarten mycket bra i länder som Norge och Preussen. Därför diskuterades det bland fackfolk om olika motåtgärder, vilket man kan läsa om i en artikel om Sjömannasällskapets hus på Wikipedia.

3. Missnöje över att riksdagen inte ville bygga navigationsskolor

Ett tredje skäl för att bilda Sjömannasällskapet i Göteborg var att man var missnöjda över att riksdagen 1828–1830 sagt nej till en proposition angående uppbyggnaden av en statlig organisation för navigationsskolor i Sverige.

Behovet av en ordentlig utbildning för sjöbefäl hade funnits länge och när detta inte blev förverkligat beslutade man i Göteborg att sjösätta en egen verksamhet.

Många framsteg

Sjömannasällskapet var handlingskraftiga och deras verksamhet gav resultat:

• En sjömansskola, Tackelskolan i Majorna erbjöd gratis undervisning åt blivande sjömän. Den låg på Gamla Varvet och startade 1837. (Tackel är en sjöterm och syftar på en hissinrättning på segelfartyg för lyftning av tyngre last o.d. ) Där lärde sig ”ynglingarna” rodd, segelskärning, sömnad och annat som hörde sjömansyrket till. ( I det gamla Göteborg berättas att Gamla Varvet var en gammal örlogsbas och ett skeppsvarv vid Stigberget.  Det var beläget på området mellan nuvarande Djurgårdsgatan, Karl Johansgatan och Bläsgatan.) I Länspumpen berättas att på denna landbaserade skola uppfördes en tackelbrigg, som fick namnet Magnus Stenbock. Där kunde de blivande sjömännen övas i riggexercis. Eftersom det var i Göteborg fick briggen i folkmun heta Magnus Stenfot och Briggen Ligga Still. Efterhand började man använda riktiga fartyg i stället. Från 1850-talet och runt 20 år framåt hyrde man briggen Glommen från flottan.

• Briggen Benjamin, som tillhörde John E Olsson, blev sällskapets skolfartyg mellan 1911-1916. (Det blev sedan för farligt med skolfartyg p.g.a. att minfaran eskalerade under första världskriget.).

• Redan andra året utgavs tre skrifter: en matrikel, ett signaleringssystem för handelsfartyg och en samling andaktsövningar ombord.
• Sjömanshemmet blev verklighet år 1867. Syftet var att bereda möjligheter till bostad och mat för ensamstående sjömän när de var i land.

• Åldriga, pensionerade sjömän ur befäls- och manskapsklassen och deras änkor bereddes genom en stiftelse fri bostad i sällskapets pensionärshem i Masthuggsbergen på Sjömansgatan. 1905 förfogade denna stiftelse över 5 byggnader med 56 fribostäder. Där bodde 124 personer förutom Sällskapets vaktmästare och en diakonissa. Man hoppas att ytterligare kunna utvidga denna Stiftelse och kunna erbjuda fler bostäder. År 1900 hade två sammanbyggda trähus uppförts, inspirerade av friliggande villor i nationalromantisk stil med mycket snickarglädje, vid Sjömansgatan 3. Följande år byggdes ytterligare hus vid Sjömansgatan 5 och 7 samt på gården, i samma rikt dekorerade stil. Byggnaderna uppkallades efter dem som genomfört donationer eller som varit framstående inom Sjömannasällskapet. Nedan bild från Sjömansgatan 5 är tillägnat Emil Ekmans minne. Ekman var infödd Göteborgare som i mitten av 1800-talet avancerat till kommendörkapten inom den svenska flottan, Sjömannasällskapet uppförde totalt sju byggnader i Masthugget fram till 1930-talet. (Idag finns endast två kvar; Sjömansgatan 5 och 7.)

• Sällskapet lämnade årligen stora summor som hjälp till behövande sjömän och deras anhöriga. Både understöd och gratifikationer delades ut. År 1905 gavs det till 268 personer enligt Brefdufvan 1907.

Bland alla praktiska åtgärder tänkte man även på sjömännens existentiella behov. I en artikel i Sällskapets kalender om personalbehandling framhöll författaren att: Gudsfruktan, såsom vishetens begynnelse och den bästa ledare vid utförandet av alla nyttiga företag bör ombord icke försummas. Oriktigt skyller man på bristande tid; ty även då när stormiga moln betäcka himmeln och man står klar vid alla ändar under spänd väntan på utgången av en hotande by, skall befälhavaren erinra om tillförsikt till Guds styrka sjömannens mod och liva hans håg att utan fruktan möta faran samt övervinna den.

Bethelskepp

Den 27 april 1838 beslöt sällskapet om ”inrättandet av ett Bethelskepp varå gudstjänst ska hållas för svenskt sjöfolk (..) varmed sjöfolket skall underrättas om sina timliga plikter, uppmanas till fosterlandskärlek, sedlighet, nykterhet och ett i övrigt redigt förhållande (…)”. I Stockholm hade kronprins Oscar skänkt Sjömannasällskapet en Bethelflagga, som invigdes och välsignades av ärkebiskopen samt överlämnades till sällskapets förste kapten G. J. Behrman den 7 mars 1838.

Bethel

Namnet Bethel/Betel betyder Guds hus. I Bibeln berättas det om Betel i Samarien. Det är det historiska namnet på staden Betin knappt tjugo km norr om Jerusalem. Platsen fick namnet Betel/Bethel enligt 1 Mos 28-10-22 av patriarken Jakob sedan han där drömt om en trappa (stege) till himlen på vilken änglar stigit upp och ner. Betel var israeliternas heliga stad innan Jerusalem blev det.. Namnet kom att bli vanligt i frikyrkliga kretsar på bönehus. Ordet Betelflagg får då ordalydelsen ett fartyg med ett Betel – Guds hus – en plats där det firades gudstjänst och bads.

Bethelskeppare

Den 7 mars 1839 utnämndes den förste Bethelkaptenen i Göteborg, kapten Thomas Paterson, befälhavaren på redaren Thomas Kennedys segelfartyg Minerva, vid en högtidlig ceremoni av biskop C.F. af Wingård och mottog sällskapets Bethelflagga. Biskopen framhöll i sitt tal ”kapten Patersons berömda förhållande att i nära 30 år fört fartyg för samma rederi och därunder lyckats bibehålla sina besättningar även å för rymning mest förledande platser samt hans i övrigt exemplariska vandel, som även gjorde utnämningen till en personlig utmärkelse”, berättar Anders Bothén.

Denna tavla på segelfartyget finns på Sjöfartsmuseet Akvariet – SMG1710.jpg i Göteborg

Sjökapten Anders Falberg blev den siste bethelskepparen. Han var befälhavare på det världsomseglande kombinerade skol- och fraktskeppet Svithiod. Falberg invigdes till behtelkapten i Oscar Fredriks kyrka den 18 maj 1906. Invigningen sägs ha varit särskild högtidlig, då skolskeppets första kull befälselever var närvarande.

Installation vid högtidlig ceremoni

Det ansågs vara en stor ära att bli utnämnd till bethelkapten. Installationer skedde som regel från början i Carl Johans kyrka och följde en särskild ritual:

Först samlades man i en lokal i närheten av kyrkan, där Göteborgs sjömannasällskaps sekreterare läste upp bethelkapternas instruktion samt fullmakten.

Sedan ringdes det i kyrkklockorna. Under klockringningen gick sällskapets ledamöter i procession över till kyrkan och placerade sig i kyrkans kor.

Därefter överlämnades bethelflaggan till den nye kaptenen.

Senare under ceremonin överlämnades även den så kallade bethelkistan, en målad trälåda som innehöll bland annat biblar, psalmböcker, Luthers postilla och ett antal predikosamlingar. I bethelkistan låg även en anteckningsjournal och så fanns där plats för bethelflaggan.

Bethelkaptenens åtagande

Det ålades bethelkaptenen att varje dag hålla ”andäktig bön” med sin besättning under sjöresorna. Detta skulle ske ”så vida icke angelägna tjenste-åligganden eller andra omständigheter sådant förhindra”, skriver SAOB.

I Brefduvan 1907 berättas att Bethelflaggan skulle hissas på stortoppen vid vissa tillfällen:

• När bethelskeppen under sina resor anlöpte och avlöpte utländska hamnar.
• När ett bethelfartyg låg i en utländsk hamn och det anlände ytterligare ett eller flera svenska fartyg dit.
• På söndagarna kl 10 skulle det firas gudstjänst. Låg det då i hamn även andra svenska eller nordiska fartyg, kom dess besättningar roende över till bethelskeppet och var med och firade den gudstjänst som bethelkaptenen förrättade. Lämpliga böner, dagens evangelium och en predikan skulle uppläsas framgick av instruktionen som bethelskepparen fått.

Slutligen framgick av denna instruktion att bethelskepparen själv skulle vara ett föredöme i ett dygdigt leverne och ta sig an besättningen genom ”faderlig omvårdnad och upplysande föreställningar” och genom detta söka förmå dem till gudsfruktan, laglydnad, måttlighet och sedlighet. Han skulle även ”väcka och underhålla hågen för kunskapers förvärvande” samt uppmuntra till ”arbetsamhet, mod och rådighet”.

Bethelkaptenen skrev journalanteckningar där han antecknade ”alla sina på grund af nämnda befattning vidtagna åtgöranden.”

Bethelflaggan

Göteborgs Sjömannasällskaps bethelflagga hade vitt fält, på tre sidor omgivet av en blå kant och där utanför av en gul kant. I mitten fanns en strålande sol med bilden av det allseende ögat. Duvan med olivkvisten i näbben syftar på 1 Mos 8:11, efter syndafloden, när de blivit räddade och marken torkat upp, så att de kunde gå i land.

Bethelflaggan verkar ha sett olika ut på olika orter. I SAOL berättas att Bethelflaggan är ”den gamla Svenska Flaggan, på tre sidor omgifven af en hvit och ytterst en grön kant, samt i midten af det gula korset en hvit liksidig triangel, med bilden af det Allseende Ögat i medelpunkten.”

På Kalmar Sjöfartsmuseum finns en vit, trekantig, Bethelflagga, med ett kvadratiskt kors. På högra övre sidan av korset står en etta, på vänstra övre sidan ett M, på nedre högra sidan 24 och nedra vänstra sidan 31. Det symboliserar bibelversen 1 Mos. 24:31: …Och sade: Kom här in, du Herrans välsignade, hvi står du här ute? Jag hafver rymt huset, och gjort rum för camelarna… (Karl XII:s Bibel). Versen ingår i Bibelberättelsen som handlar om när Abrahams tjänare åkte till Abrahams fädernesland för att hitta Guds utvalda hustru till sonen Isak, Rebecka. Hennes bror Laban är det som yttrar dessa inbjudande ord för att tjänaren ska gästa hans hem.

1872 antogs instruktionen att ”till Bethelkaptener utses endast sådana fartygsbefälhavare inom Göteborgs handelsflotta, som gjort sig synnerligen förtjänta af medborgerligt förtroende”, kan man läsa i Brefdufvan 1907.

Det fanns aldrig fler än tre bethelkaptener samtidigt. Periodvis fanns det ingen alls.

Försök med en Sjömansmission i Göteborg

1842 anställdes Fredrik Olaus Nilsson, en f d sjöman som sjömansmissionär och bibelspridare i och runt Göteborg av den metodistiska sjömansmissionen The Seamen Friend’s Society.

Nilsson hade blivit väckelsefrälst i Amerika. Tidvis arbetade han som traktatmissionär bland emigranter och sjömän där. Detta fortsatte han till en början med i Göteborg. Nilsson fick även bidrag från British and Foreign Bible Society och var under en period anställd av dem. Arbetet bedrevs i samarbete med en annan utsänd, George Scott, som verkade i Stockholm. Förutom traktatspridning och väckelseförkunnelse skulle man organisera nykterhetsföreningar och hålla söndagsskola.

F.O. Nilsson sägs ha varit omtyckt och flitig. Hundratals vuxna blev frälsta och kom att leva ett nyktert liv. För barnen anordnades söndagsskola. Till sitt innehåll kunde verksamheten kunna karaktäriseras som metodistisk folkmission. Den tolererades eftersom den delvis knöt an till det svenskkyrkliga arvet från väckelseprästerna Lars Linderoth (1761–1811) och Jacob Otto Hoof (1768–1839). (Dessa väckelser lade störst vikt vid den personliga erfarenheten av Guds verk samt den praktiska tillämpningen av tron i ens vardags- och samhällsliv. Man hade en hoppfull människosyn och menade att Gud kan göra mer åt synden än att ”bara” förlåta den. När människan bjuder in Jesus att bli Herre i ens liv, rättas det brutna förhållandet till Gud till och en livslång utveckling av mognad och utrustning till tjänst tar sin början.)

Nilsson började dock ifrågasätta vissa av den lutherska statskyrkans läror, framför allt barndopet. Han lät ”troendedöpa” sig i Tyskland 1847 och blev baptist.

1848 grundade han Sveriges första baptistförsamling. I Sverige var Konventikelplakatet lag och det var förbjudet med religiösa sammankomster utanför statskyrkan. Baptistförsamlingens medlemmar utsattes för våld och lokalerna för skadegörelse.

F.O. Nilsson blev kallad till domkapitlet där han varnades och ombads att avsäga sig sina irrläror. I annat fall väntade landsförvisning. Eftersom Nilsson inte ändrade sig, trots allt lidande han utsattes för, blev han och hans fru Ulrika Sofia Nilsson 1851 landsförvisade. Konventikelplakatet upphävdes 1858 och Nilsson återvände till Sverige 1860, varpå han benådades. 1861 blev han föreståndare för Göteborgs första baptistförsamling och verkade där till 1868, då han reste tillbaka till Amerika.

F.O. Nilssons sjömansmission hade inte resulterat i någon Sjömanskyrka i Göteborg, men väl en Baptistkyrka.

Idé om en fast sjömanskyrka

Sommaren 1866 kom den norske prästen J. Storjohann – kallad den nordiske sjömansmissionens fader – till Göteborg för att försöka få i gång verksamhet för sjömän i utländska hamnar. Hans förslag var att man skulle utvidga den verksamhet som Sjömannasällskapets bethelkaptener utförde och inrätta fasta sjömanskyrkor i de viktigaste hamnarna. Förslaget togs emot positivt, men det kom att dröja ytterligare några år innan det gick att genomföra. Bilden är från Brefvduvan 1914.

Tanken på verksamhet i utländska hamnar inspirerade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Stockholm, som började bedriva sjömansmission bland svenska sjömän utomlands, men inte på hemmaplan.

Sankt Johanneskyrkan

År 1866 byggdes Sankt Johanneskyrkan, som ligger mellan Masthugget och Stigbergsliden, Det var domprost Peter Wieselgren som initierade bygget.  Han talade varmt om saken och den kunde byggas tack vare att det var så många som donerade pengar till omkostnaderna för dess uppförande. Kyrkan var tänkt för hamnens och sjöfartens arbetare och en grundläggande bestämmelse var från början, att kyrkan skulle ha fria bänkplatser, ”där både fattig och rik skulle ha lika rätt.” Oftast var det domprosten själv som predikade.

Peter Wieselgren

Peter Wieselgren var del av den nyevangeliska väckelsen. Han hade tidigt engagerat sig i nykterhetsföreningens mittfåra, som förbjöd brännvinsdrickande och manade till att ”måttligt bruka jästa drycker”. Det gick alltså bra att dricka öl och vin och att kanske dricka lite brännvin, enligt krönikör Kristian Wedel i G-P.

Den nyevangeliska väckelsen betonade pånyttfödelsen, individens frälsning och hade mer fokus på känslor. Man hade lekmannapredikanter och bönemöten. sång och musik. gitarr- och läsarpsalmer. Det fanns ett starkt socialt engagemang för de fattiga och utsatta. Missionssällskap grundades.

Domprosten värnade exempelvis den Evangelisk-Lutherska Missionsföreningen i Göteborg. Han var på plats och invigde först deras predikosal i Pustervik, och några år senare missionshuset i Haga. Wieselgren lät även öppna upp sankt Johanneskyrkan för föreningens predikanter mot slutet av år 1866 berättas det i ”Det gamla Göteborg”.

Hamnfolkets kyrka och Sveriges första Sjömanskyrka

Sankt Johanneskyrkan kom tidigt att bli en sjömanskyrka i betydelsen att främst rikta sig till sjömän, hamnarbetare och deras familjer. Efter domprostens död 1877 anhöll man hos Kungliga Majestätet om tillstånd att få anställa präst i Svenska Kyrkan att förrätta gudstjänst och lämna själavård åt svenska, norska, danska och finska sjömän. Den 3 maj 1878 gavs detta tillstånd. Från denna tid blev predikanten i S:t Johanneskyrkan även sjömanspräst och Sverige hade fått sin första sjömanskyrka.

Förste sjömansprästen

Den förste sjömansprästen blev Magnus Wieselgren – yngste son till den avlidne domprosten. Kyrkan blev i och med detta tillstånd en ”fri” kyrka utan territoriell församling, utan pastorsexpedition, utan medlemskap och ekonomiskt oberoende av den kyrkliga förvaltningen. I sankt Johanneskyrkan mötte man också en friare och mera okonventionell förkunnelse än i den traditionella västsvenska kyrkligheten.

Även församlingskyrka för Masthuggs befolkning

År 1883 blev sankt Johanneskyrkan också församlingskyrka i Masthuggs församling (genom den nya territorialindelningen) och var i praktiken två församlingar i en byggnad. Den fungerade så fram till dess att Oscar Fredriks kyrka invigdes 1893.

Mellan 1887 och 1892 var sjömansprästtjänsten obesatt och Sankt Johannes fungerade mest som en vanlig församlingskyrka. Under denna period uppläts kyrkan till särskild gudstjänst för sjömän en gång varannan månad.

Sankt Johanneskyrkan var nydanande

Sankt Johanneskyrkan var nytänkande i Göteborgs kyrkoliv på flera sätt:

• Redan 1894 växte den första kyrkliga syföreningen fram bland kyrkfolk och konfirmerad ungdom. Uppgiften var att stödja den kyrkliga verksamheten bland sjömän, dels ekonomiskt, dels praktiskt.
• 1904 startade Valdus Bengtsson den första ungdomsföreningen i kyrklig regi: Kyrkliga Ungdomsförbundet.
• 1914 tillkom ”S:t Johanneskyrkans Ungdomskrets” genom Filip Lundahl.
• 1919 startades en tredje syförening.
• På 1930- och 40-talen, blev kyrkan en särskild mötesplats för gymnasister och studenter, vilka ofta medverkade vid gudstjänster och andaktsstunder. Samuel Palm och Uno Eklund var förgrundsfigurer i denna utveckling.
• Mot slutet av 1940-talet växte bibelstudieverksamheten fram under ledning och inspiration av Nils Oderstam.
• Under Sven Johansson tid fick kyrkan vara pionjär för kyrkospelen i Göteborg.

Framför allt fungerade Sankt Johanneskyrkan som sjömanskyrka med gudstjänster och olika förrättningar. Det var dop, konfirmationer, bröllop (inte så populärt eftersom kyrkan saknar en mittgång; brudparet fick i stället gå in babord och ut styrbord…) och begravningar.

Tankar på en sjömansmission i Göteborg

Evangelisk-Lutherska Missionsföreningen tog på 1870-talet initiativ till en inre sjömansmission i Göteborg. Men det tog tid att få igång en verksamhet. Missionsföreningen hade även inre interna diskussioner rörande de troendes förhållande till världen i fråga om nattvardsfirande och församlingsgemenskap. Så småningom ledde dessa skilda uppfattningar till att några bröt upp och bildade en egen församling, med lokal på Vallgatan. Några år senare splittrades församlingen igen.

Sjömanskyrkan i Göteborg/Sjömansmissionen startar

Den 10 februari 1875 utfärdades ändå ett upprop, undertecknat av domprosten P. Wieselgren, kaptenlöjtnant J.E. Gadelius, dr E. W. Wretling och assuransdirektör E. Rinman. Uppropet föreslog att ett läsrum för sjömän skulle inrättas i Göteborg och vädjade om bidrag till tankens förverkligande.

Styrelsen för Evangelisk-Lutherska Missionsföreningen i Göteborg åtog sig överinseende för denna Sjömansmission med dess läsrum.

Den 15 maj 1875 startade verksamheten för Sjömansmissionen i Göteborg. Då öppnades det första läsrummet i en lokal vid Surbrunnsgatan, Järntorget.

Det var ett läsrum för sjöfolk. Sådana läsrum fanns i många olika hamnar, både ute och hemma. Där kunde sjömännen läsa tidningar hemifrån, få brev, låna svenska böcker och givetvis också få andlig spis. Det blev som ett hem fast borta.

Föreståndare och sjömansmissionär var den tidigare sjömannen Josef Johansson. Detta blev upptakten för Sjömanskyrkan i Göteborg.

Hotfull början

Det har berättats hur Josef brukade ro ut till de fartyg som låg för ankar i Göta älv med tidningar till dem och bjuda in dem till läsrummet.

Under de första åren mötte sjömansmissionären hårt motstånd och fientlighet från sjöfolket, när han gjorde båtbesök. Han hånades och hotades och kördes av båten under hugg och slag. Efter de första tunga åren blev Josef i stället en gärna sedd gäst ombord.

1876 flyttade verksamheten till kapten J. Elfversons hus vid Stigbergsliden, strax intill Sjömanshuset.

Bokpåseföreningen

1879 startade den så kallade ”Bokpåseföreningen”. Det var en damförening, som hade till uppgift att förse fartygen med ”goda böcker”. Medlemmarna sydde påsar av segelduk, som fylldes med böcker och hängdes i mässen eller skansen på fartyget. När båten kom tillbaka till Göteborg, försågs påsen med ett nytt förråd av böcker.

I Nutida sjömansvård och diasporaverksamhet skrev Carl Renström: Ända sedan sjömansvårdens början ha, tack vare kvinnoföreningar i hemlandet, bokpåsar kunnat utdelas å fartygen till sjömännens glädje och fromma. I början utsändes böcker av huvudsakligen religiöst- sedligt innehåll. Därmed tillgodosågs den viktigaste sidan av bildningsarbetet, ocli detta sker alltjämt. Men det gäller, som sagt, att bibringa sjömännen ett större mått av allmänbildning, vilket måste på dem verka förädlande och höjande. Därför har det från sjömansvårdens sida länge yrkats på att välförsedda bibliotek skulle stå sjömännen till buds ej blott på läsrummen utan ock ombord.

Denna bokpåseförenings damer var uthålliga. Det berättas i Sjömansvårdens årsredovisning för 1926 att ”29 fartygsbibliotek ha utrustats, 5 av Göteborgs Sjömanssällskap, de övriga av Bokpåseförenigen och diakonerna (…) Ej minst under långresor med deras psykiska påfrestning sätter sjömannen stort värde på en god bok. Det vore önskvärt, att allmänheten i högre grad än hittills lämnade böcker, helst bundna, såväl till vandringsbiblioteken som till läsrummets bibliotek.”

1927 hade 36 fartygsbibliotek utrustats, 5 av Göteborgs Sjömannasällskap, de övriga av bokpåseföreningen och sjömansmissionären.

1928 skrev man att ”34 fartygsbibliotek ha utrustats, 5 av Göteborgs Sjömannasällskap, de övriga av Bokpåseföreningen och sjömansmissionären. Under mer än 45 år har Fru Hilda Pettersson med aldrig svikande intresse givit tid och krafter åt denna betydelsefulla uppgift och vid hennes sida stå flera andra damer stödjande och hjälpande. Det är av största värde för sjömännen att under sina färder ha goda böcker till reskamrater. Med största tacksamhet mottages all lämplig litteratur, helst bundna böcker, både för vandringsbiblioteken och till läsrummets bibliotek.”

1929 uppmärksammades i verksamhetsberättelsen att bokpåseföreningen kunnat fira sitt 50-årsjubileum. 27 fartygsbibliotek hade utrustats, 3 av Göteborgs Sjömannasällskap, övriga av Bokpåseföreningen och Sjömansmissionären.

1930 utrustades 45 fartygsbibliotek, 8 av Göteborgs Sjömannasällskap, de övriga av Bokpåseföreningen och sjömansmissionären. Man uppmärksammade att Fru Hilda Pettersson verkat under 48 år med detta.

Skeppsbibliotek

I årsredovisningen för 1930 uppmärksammades att vänliga människor i Göteborg, under 50 års tid, tänkt på att sjömännen behövde någon sysselsättning på fritiden under sina långa resor på havet. Bokpåseföreningen började med att dela ut små bokpåsar. Bokpåsarna växte under årens lopp till ”små trevliga biblioteksskåp”. Arbetet var dock kostsamt.

En statlig utredning hade tillsatts angående statshjälp för skeppsbibliotek. Året innan beviljades 10 000 kr för detta ändamål och en kommitté tillsattes för att fördela medlen. Två tredjedelar skulle gå till fackens biblioteksverksamhet. en tredjedel, d.v.s. 3333 kr fick disponeras av den kyrkliga sjömansvården i in-och utlandet. Hur denna fördelning skulle göras, visste de ännu inte. Man konstaterade krasst att stationerna i hem-och utlandet var många. Därför kunde man inte hoppas på att i Göteborg få mer än ett bibliotek per år genom statens försorg. Detta trots att behovet var så stort att de under året distribuerade 45 bibliotek. Utifrån sådan premisser ansåg man inte att skeppsbiblioteksfrågan kommit närmare sin lösning genom statens medverkan.

Man såg dock en vinst: Genom att skeppsbiblioteken fått statligt bidrag borde de osanna ryktena om att Sjömansvårdens bibliotek höll låg och okultiverad nivå, kunna tystas. Sjömännen hade genom alla år visat sitt förtroende och sin glädje över de trevliga och intressanta biblioteken. Nu borde även utomstående kunna känna sig övertygade att Sjömansvårdens biblioteksverksamhet var ordnad efter moderna och sakkunniga principer. Föreståndaren för Majornas Folkbibliotek, fröken Bredal, hade välvilligt ställt sig till förfogande som sakkunnig.

Man vädjade om fortsatt stöd till den uppskattade biblioteksverksamheten för att kunna svara upp till de behov de mötte ombord. ”Såväl penninggåvor som goda böcker av alla slag – helst dock historiska, geografiska och skönlitterära – mottages tacksamt och hämtas efter påringning till Rt 40388.”

Sjömansprästen blir ledare för Sjömansmissionen

Sjömansmissionens verksamhet kom att bli ett komplement till S:t Johanneskyrkan. 1879 beslöts att sjömansprästen skulle samarbeta med läsrumsverksamheten och bli dess ledare.

Ingen sjömanspräst under fem års tid

Från 1887 fick sjömansmissionären Josef Johansson på egen hand sköta det direkta arbetet bland sjöfolket, eftersom sjömansprästtjänsten var obesatt.

Ny kommitté för tillsynen

Evangelisk-Lutherska Missionsföreningen hade delats i bland annat Betlehemskyrkan och Majornas Missionsförening. 1878 anslöt sig Missionsföreningen till det nybildade Svenska Missionsförbundet.

1884 respektive 1885 invigdes dessa församlingars missionshus. 1887 lämnades därför överinseendet av Sjömansmissionen över till en kommitté med statskyrklig karaktär i stället.

Flytt till nya Sjömanshemmet

Under det här året var det även dags för nästa flytt. Läsrummet kom att få lokaler i det nya Sjömanshemmet vid Masthuggstorget.

Ny sjömanspräst

1892 började Bernhard Bohlin arbeta som sjömanspräst vid S:t Johanneskyrkan. Han sökte samarbete med Josef Johansson, men detta misslyckades. Fotografiet kommer från en tavla över sjömansprästerna i sankt Johanneskyrkan som finns i vår ägo:

Nya läsrum, nya samarbeten

1894 öppnade Bohlin därför ett nytt läsrum, i nybyggda huset Emaus vid Stigbergsliden 1. (Emaus står skrivet på huset under kupolen. Vykortet är från Bohusläns museum: https://digitaltmuseum.se/011014490494/vykort-goteborg-stigbergsliden )

Den gamla kommittén beslöt då att lägga ner sin verksamhet och överlämna den till pastor Bohlin. Josef Johansson lämnade verksamheten och blev i istället ledare för Emigrantmissionen i Göteborg.

Samma år, sände det amerikanska sällskapet American Seamen´s Friends Society ut sjömansmissionären Chr. Nielsen till Göteborg. Samarbete etablerades med den redan befintliga Sjömansmissionen.

1897 öppnade Nielsen ett läsrum för sjöfolk vid Nedre Kvarnbergsgatan 16. Han anställdes även som föreståndare för det läsrummet av Sjömansmissionen. Nu hade man två lokaler.

1900 gick flyttlasset till Postgatan 3A för det andra läsrummet.

1902 slogs båda läsrummen samman till ett gemensamt läsrum på Andra Långgatan 52, vid Johannesplatsen. Sjömansmissionären Nielsen kom att bli föreståndare. (Bilden är en gatuvy från Masthuggstorget 1901. Foto: Aron Jonason, Göteborgs stadsmuseum https://byggnadsvard.se/lilla-london-lever/)

1907 flyttade läsrumsverksamheten till Sjömanshemmet vid Masthuggstorget. Bilden är från Brefduvan 1907.

I Brefdufvan 1909 kan man läsa ur meddelande om Läsrum för Sjömän i Göteborg arbetsåret 1908 . Där framgår att Sjömansmissionen försökte göra läsrummet så hemtrevligt som möjligt och att ”de besökandes antal varit större än någonsin förr”.

Förutom tidningar, böcker och skrivmaterial hade man samkväm ”genom förevisningar af ljusbilder”, anordnade konserter, kaffefester och föreläsningar. Ibland kom det så många gäster att lokalen inte kunde rymma alla.

Man hade även så kallade ”familjeaftnar”, där olika sjömän, 5-25 varje vecka, bjöds in till föreståndare Nielsen och hans hustrus bostad. Vid dessa familjekvällar bjöds på kaffe medan det förekom uppläsning, sång och berättades om äventyr som upplevts. Tanken med dessa aftnar var att skapa en slags länk mellan sjömannen och hembygdens stuga. Sjömanskyrkan mottog även brev från anhöriga som tacksamt berättat hur sjömännen positivt berättat om dessa familjekvällar i brev hem.

Behövande sjömän fick tillfällig hjälp med ”nattlogi, ett mål mat, en handräckning, en avlagd rock, ett par gamla skor, hvilket för långa tider inneslutit Läsrummet i tacksamt minne”.

Cirka 3000 kuvert och skrivpapper delades ut. Till andaktsstunderna kom det mellan 15-55 personer.

1909 var det dags för en ny flytt. Läsrummet kom till Första Långgatan 25. Från denna adress hade man nödhjälpsverksamhet, grötbespisning, föreläsningar och bokspridning till fartygen.

Sällskapet ”De arbetslösas vänner”

1912 berättas det i Brefduvan 1912 om hur sjömansmissionären Ch Nielsen var ledare för sällskapet ”De arbetslösas vänner”. Det var ett göteborgskt initiativ för att ge arbetslösa möjlighet till arbete.

Meningen var att de arbetslösa skulle sysselsättas med vedsågning och hemforsling av ved till folks bostäder. De skulle även hämta och sortera prylar av alla slag som skänktes av enskilda hem, kontor och affärer runt om i stan.

Till sin hjälp med denna insamling delades det ut vita, rymliga säckar, försedda med sällskapets namn. Den privatperson som så önskade fick ta emot en sådan säck, hänga den på en lämplig plats och fylla den med allt möjligt som man ville bli av med. När den blivit fylld ringde man sällskapet, som genast lät hämta säcken. Till kontoren och affärerna lämnade man för samma syfte ut stora korgar istället. När artikeln skrevs hade närmare 400 säckar lämnats ut.

Det insamlade kunde röra sig om exempelvis tegel, tombuteljer, gamla söndriga möbler, tomburkar , gamla kläder, papper, böcker.

Det insamlade prylarna skulle sedan efter sortering försöka tas tillvara på. Man försökte ta hand om allt som kunde lagas och användas på nytt. Tanken var att de ”med förståndig behandling åter kunna göras nyttiga”.

Ersättning gavs i poletter, vilka berättigade till mat hos vissa firmor samt nattogi. Tanken med dessa poletter var att de inte så enkelt skulle kunna handlas sprit för.

De fick arbeta som mest 4 timmar per dag. Under de timmar de arbetade skulle de vara flitiga och inte gå därifrån. Om man kom till arbetsplatsen berusad eller visade olust/nekade att utföra arbetsuppgifterna blev man avvisad.

Denna sysselsättning fungerade väldigt positivt enligt sjömansmissionär Nielsen och man hoppades att i framtiden kunna utveckla verksamheten till även ett härbärge och matbespisning för de arbetande.

Brevdufvan 1912 saxade sin information från tidningen Göteborgsposten som ansåg att detta projekt dessutom motverkade tiggeriet och att fler städer borde ta efter.

Sjömansmission blir Sjömansvård

Sjömansmissionen i Göteborg hade från starten stått helt oberoende från statskyrkan. Man fungerade som en kyrklig frivilligorganisation.

1913 ändrades detta. Sjömansmissionen knöt kontakt med Svenska Kyrkans Diakonistyrelse. I samband med detta ändrades namnet från Sjömansmissionen till Göteborgs Kyrkliga Sjömansvård. Den kom dock att kallas Sjömansvården.

Första världskriget

Under det första världskriget var det tufft för sjömännen. I Brefduvan 1915 framgår i en styrelseberättelse för Svenska Betelföreningen för år 1914 att även om kriget inte rasade, var nöden ändå stor och hotade att bli ännu större.

Arbetslösheten var hög eftersom många verksamheter lagts ner på grund av kriget. Inkomstkällorna sinade ut, brödet blev det knappt om. De krigförande länderna begränsade möjligheten till export och import, eller förbjöd sjövägarna genom att minera farlederna. Det var risk för både liv och egendom.

I hamnen var det ont om fartyg inne, förutom några kvarliggare.

Det var en hel del sjömän som använde de olika sjömansmissionerna både i Sverige, Europa och världen som postfack. På sjömansmissionerna möjliggjordes brevväxlingar mellan mödrar och söner, trots att sönerna kunde befinna sig i krigförande länder.

Läsrummet fick en än viktigare betydelse. Man hade nödhjälpsamhet och grötbespisning,

Ca 1500 svenska sjömän miste livet i tjänst under första världskriget.

Svag ekonomi

Verksamheten under de första 50 åren (1875-1925) präglades av svag ekonomi. Detta medförde att personalstyrkan aldrig kunde utökas utöver föreståndaren och att det aldrig gick att skaffa några lämpliga permanenta lokaler.

Det främsta ekonomiska stödet fick man från arbetsföreningar och syföreningar. De svarade för ca 50 procent av inkomsterna.

Flytt till trängre lokaler

1925 flyttades verksamheten till Stigbergstorget 2, eftersom huset på första Långgatan skulle rivas. Även om de nya lokalerna var trängre, så upplevdes de som lugna och hemtrevliga och i verksamhetsberättelsen för 1925 konstaterades att det var betydligt lättare att samla sjömän från fartygen i den nya lokalen. Inte minst kom fiskeflottans folk från den närbelägna fiskehamnen för att läsa och skriva brev till sina hem i Bohuslän.

En nackdel med de mindre lokalerna var att de inte hade plats för något café, utan besökande sjömän som var fikasugna fick hänvisas till någon serveringslokal i närheten.

I läsrummet tillhandahölls samtliga göteborgstidningar samt några landsortstidningar, som gratis lämnats till Sjömansvården. Dessutom fanns där illustrerade tidningar och tidskrifter att läsa. Det lilla bokförrådet var det stor efterfrågan på och man såg ett behov av att det skulle behöva mångdubblas.

Gällande fartygsbesöken berättades det att 346 st gjorts. Under april och maj var det strejk och då fick sjömännen istället sökas upp i hamnområdet. Bokpåseföreningen var fortsatt flitiga och av de 27 fartygsbibliotek som delades ut, stod föreningen för över hälften. Utöver det spreds lämpliga småskrifter i religiösa och sedliga frågor. ”Nya Testamentet med illustrationer ha gratis lämnats av Svenska Bibelsällskapet och i många fall ha de även blivit lästa.” Det gällde att söka vinna sjömännens förtroende genom enkelt och naturligt samspråk. ”Ytterst sällan ställer sig sjömännen avvisande vid besöken ombord, och om så sker kan vanligen isen snart brytas.” De sjömän som ville kunde även lämna sina pengar till sjömansmissionören för antingen hemsändning eller förvaring.

I vanlig ordning gjordes hembesök och sjukbesök. Man gav ekonomiskt understöd till behövande, om de varit villiga att utföra ett anvisat arbete. Det anordnades gudstjänster och andakter. ”Per gång ha varit närvarande från 5 upp till 40 sjömän, som städse visat stillhet och allvar. Och vår hoppfulla tro är, att Guds ords utsäde aldrig är förgäves.”

Det delades ut skrivpapper och kuvert samt frimärken till medellösa för brevskrivning i läsrummet. Av de samkväm som anordnades beskrevs det som hölls på ”Mors dag” som särskilt högtidligt. Deltagarna fick på utdelade vykort sända skriftliga hälsningar till sina mödrar. Annars hade samkvämen ett växlande innehåll: föredrag, sång, musik, som avslutades med en kort andakt. I medeltal kom över 60 st per gång.

Man hade studiekurser i engelska både på våren och hösten och 9 föreläsningar i allmänbildande ämnen hölls.

För att väcka allmänhetens intresse för sjömansvårdens arbete höll föreståndaren föredrag även i vidare kretsar utanför Göteborg: Partille, Öckerö, Styrsö, Marstrand och Falkenberg.

Understödjande medlem

För att väcka intresse hos en större allmänhet för sjömansmissionen och för få ett fastare ekonomiskt underlag, kunde man från och med 1925 teckna sig som stödjande medlem, och ge ett bidrag på minst 3 kr per år.

Tidningscentralen

I samband med flytten 1925 inrättades av Svenska Kyrkans Missionsstyrelse även Missionsstyrelsens tidningscentral, i samma lokaler, den kom att kallas Tidningscentralen. Tidningscentralen försåg ca 80 läsrum, sjömanshem och skandinaviska sjömanskyrkor jorden runt med dagstidningar. En assistent anställdes för att arbeta med detta. Man ansåg att denna verksamhet var av stor betydelse för att sammanhålla bandet mellan fosterlandet och sjömannen ute till sjöss. Denna verksamhet växte och 1930 rapporterades att Tidningscentralen förmedlade ca 160 00 tidningar och tidskrifter till 104 sjömanshem och läsrum i utländska hamnar.

Georg Furberg anställs

1926 förordades diakon Georg Furberg till tjänst i Göteborgs kyrkliga Sjömansvård. Georg hade haft en stark upplevelse av hur Jesus uppenbarade sig för honom, när han tjänstgjorde som sjukvårdare i amerikanska armén, i en av första världskrigets skyttegravar. Han kände ett starkt kall att hjälpa och blev diakon. Furberg kom att verka i flera decennier för Sjömansvården och sedan Sjömansgården.

Läsrummet en tillflyktsort

Läsrummet kom för många sjömän under denna tid att fungera som ”en tillflyktsort, där ej någon såg ned på en och där man fick vara i en solvarm, fridfull miljö” som en sjöman beskrev det enligt verksamhetsberättelsen för 1926. En annan sjöman använde läsrummet som ett slags kontor, där han skrev artiklar, mot arvode, som publicerades i göteborgstidningarna och i en nykterhetstidning. Genom dessa artiklar fick han en inkomst i väntan på hyra på fartyg.

Flytt till Amerikahuset

1928 var det dags för flytt igen. Nu till större lokaler i Amerikahuset vid Oskarsgatan 7-9.

Av Okänd – äldre vykort, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=30016312

I Meddelande från Svenska Kyrkans Sjömansvård i Göteborg angående verksamheten år 1928 framgår att de besökande kunde läsa ett flertal tidningar och tidskrifter, skriva brev (ca 4000 skrivpapper med kuvert delades ut, samt i vissa fall även frimärken) och spela sällskapsspel. Ibland stod högtalaren eller grammofonen för underhållningen. (Grammofonen var skänkt av musikdirektör Heider Waidele, vars firma A.B Waidele sålde musikinstrument och grammofoner.) Andra kvällar visades ljusbilder. Ungefär 2-3 gånger i månaden anordnades samkväm med kaffe, musik och föredrag. 2576 personer deltog under året vid dessa samkväm.

KFUM erbjöd, gratis, sin stora sal för julfirandet. 367 inbjudna sjömän fick julmat och en julklapp. Ytterligare 200 paket med personlig hälsning från givaren till mottagaren delades ut. Dessutom sändes julgåvor till fyrskeppen ”Grisbådarne” och ”Fladen”.

I läsrummet hölls 52 andaktsstunder där 1161 sjömän deltog. Man anordnade även studiekurser i engelska och 5 ”allmänbildande föredrag” hölls. 34 fartygsbibliotek utrustades.

Det var 2016 sjömän som bad Sjömansmissionen om råd, upplysningar och hjälp. 56 sjuka sjömän besöktes. 11 föredrag hölls på sjukhus och ”annorstädes”.

Sjömansvården lämnade understöd i form av poletter till mat, logi m.m. Även kläder delades ut till arbetslösa, nödlidande sjömän.

Mer än 143 000 kr i form av avlöningsmedel lyftes och förvaltades för sjömän. (Sjömansvården fungerade som en slags bank för dessa sjöfarare).

Tidningscentralen förmedlade ca 600 tidningar och tidskrifter till 83 sjömanshem och läsrum i utländska hamnar.

Under året skänkte Göteborgs Sjömanshus en ”utmärkt motorbåt för sjömansmissionärens skeppsbesök”. Stadens tidningar skänkte tidningar till verksamheten.

En dag på Sjömansvården 1929

I årsberättelsen för 1929 skildras en dag på läsrummet.

Redan tidigt på morgonen började dörrklockan och telefonen pingla om vartannat. Än var det en sjöman, som fått arbete och behövde sina arbetskläder, vilka var inlämnade till förvaring. Än var det någon som skulle resa hem eller iväg och ville säga hej då, uppge adress för eftersändning av event, brev m.m. Än var det någon budbärare med ärenden.

09.00 slogs läsrummets portar upp. Inom några minuter var salen full av ”käcka” sjömän i alla åldrar, som längtade efter kaffet och morgontidningarna eller efter couronnespelet och schackpjäserna. det första de gjorde var ändå att se efter ifall de fått någon post. Hade de fått ett brev hemifrån var det många som direkt slog sig ner för att besvara brevet.

Många bad om personliga samtal med personalen. Det kunde röra sig om att man råkat i ekonomiska svårigheter och ville ha hjälp eller möjligen rekommendation till någon arbetsgivare, eller hem där tillfällig arbetshjälp behövdes. En annan bad om hjälp med att formulera en ansökningshandling och få betyg från innehavda platser avskrivna. En tredje var bekymrad över en bror, som han inte hört något från på länge. En fjärde gick i giftastankar och önskade råd om vissa saker, en femte och sjätte hade råkat i tvist om vissa data i en historisk persons liv. En sjunde kom med blödande finger och behövde ett första förband. En åttonde hade själsliga bekymmer o.s.v.

Mellan 11.30-15 besöktes i hamnen liggande fartyg och eventuella sjömän intagna på stadens sjukhus.

Från kl 17-19 slutförde assistenten arbetet med paketeringen och frankeringen av tidningsförsändelserna till utlandet. Under samma tid hade en mindre grupp sjömän samlats till språkstudier under ledning av läsrummets föreståndare. Ute i läsrummet var det ovanligt tyst, trots att varje sittplats var upptagen och några hade fått inta ståplats. Det var schacksällskapet Sjöhästen som hade en spelturnering och med spänt intresse följde man pjäsernas gång. På anslagstavlan noterades vinst och förlust och de förda protokollen lades till förvaring.

Som avslutning av dagen lyssnade de ca 300 besökarna på musik från radio, piano eller grammofon innan de vid 21-tiden troppade av, många med en bok eller tidning som kvällslektyr.

1930-talets sjömansvård

Under 1930-talet rådde en stark lågkonjunktur. Arbetslösheten var oerhört hög. I Göteborg gick massor av sjömän arbetslösa.

I årsberättelsen för 1930 berättas det om en vinter i hamn. Hur de arbetslösa brukade samtala. Om rika och fattiga, medmänniskors barmhärtighet eller hårdhet. Om skammen i att man sprungit i trapporna och bett om pengar för hjälp till mat och logi, utan att på något sätt kunna ge något tillbaka för gåvan. Man önskade att man sparat pengar, så att man inte behövde fara illa och kunnat hjälpa andra, som genom sjukdom eller på annat sätt oförvållat rakat i nöd.

Havets sönder hade som sed att dela med sig till den som inte hade, oavsett om man själv hade råd eller inte. Den andre var ju lika hungrig. Efter fyra månaders arbetslöshet kunde man komma upp på listan för tredagarsstämpling.

Man var tacksamma över att läsrummet stod öppet och att man kunde få middagskuponger utskrivna till Sjömanshemmet. Kaffe och smörgås serverades i läsrummet varje dag.

Diakon Georg Furberg summerade: Nöd lär att bedja, nöd lär även att förbanna, vilket vi som kristna människor nogsamt bör ihågkomma, och allt fort söka undanröja orsakerna, som åstadkom nöd.

3 middagskuponger blev 30

Även om man hade kontroller för sin hjälpverksamhet, fanns det alltid några som tog för sig mer än det var tänkt. Sjömansprästen Samuel Palm skrev exempelvis ut en förbindelse på att betala för 3 middagar på Sjömanshuset. När räkningen kom en dryg månad senare, var den ställd på 30 middagar – sjömannen hade kreativt lagt till en nolla…

1932 års verksamhetsberättelse

I årsberättelsen för 1932 framgår hur läsrummet med sina 90 sittplatser inte räckte till för de 200 besökare som kom. Anledningen till att lokalerna var så överbefolkade av sjömän berodde på de tre senaste årens höga arbetslöshet bland sjöfolket.

Ombyggt läsrum i Amerikahuset

Diakon Furberg med familj hade sin bostad i anslutning till läsrummets lokaler. Denna tvårummare kunde Sjömansvården få överta och slå ihop med den befintliga lokalen. (Familjen Furberg flyttade till Wettergrenska huset intill istället.) För att få pengar till ombyggnaden och den ökade hyreskostnaden bad man Transatlantics redaränka Martina Lundgren, om ett bidrag. Den generösa damen lovade ett belopp av 4000 kr att utgå under två år. Dessa pengar skulle täcka hyra och de nya lokalernas omändring.

Fördelarna med de nya utrymmena ansågs vara:

• större och betydligt ljusare läs- och samlingsrum
• kaféet förlagt till ett nytt och större rum med vikdörrar till det stora samlingsrummet
• stort och modernt inrett kök, oumbärligt inte minst vid serveringen i samband med samkvämen
• nya ändamålsenliga lokaler för skrivrum, expedition och tidningscentral

Tanken var att läsrummet skulle fungera som ett kristet hem för havets ofta hemlösa söner. Att sjömännen skulle finna en fredad plats med möjlighet till eftertanke, läsning, brevskrivning och kamratlig samvaro under värdiga former.

Arbetets växande omfattning

Läsrummet hade under 1932 hela 73 545 besökare, alltså 202 besökare per dag under hela året. Av dessa sökte 19 543 personlig kontakt med läsrummets expedition och kom i kontakt med läsrummets föreståndare och medhjälpare. Man noterade att 1931 var det 2634 personer som sökt personlig hjälp. Denna drastiska ökning ansåg man berodde på att Sjömansvården bedrivit en omfattande ekonomisk hjälpverksamhet, nödvändiggjord av den stora arbetslösheten bland sjöfolket. Man reflekterade även över att den alltmer växande ekonomiska hjälpverksamheten periodvis var på bekostnad av den personliga kontakten med sjömännen. Man såg också en fara i att sjömännen fick för sig att Läsrummet främst var till för att lämna ekonomisk hjälp åt arbetslösa och andra permanent behövande sjömän.

6000 papper och kuvert delades ut gratis för brevskrivning, medan 3032 brev avhämtades från expeditionen. Läsrummet fungerade alltså som en c/o-adress för många sjömän.

20 951,36 kr mottogs till förvaring och vidarebefordran till sjömännens hem.

Under året hölls 50 andakter med 1590 deltagare totalt, det anordnades 27 samkväm med sammanlagt 4230 deltagare, 1029 fartygsbesök samt 189 sjukbesök gjordes också.

På och omedelbart efter julaftonen anordnades tre julfester i Läsrummet för sammanlagt 450 personer. Alla fick rik förplägnad samt julklappar enligt årsberättelsen.

Den 30 december hölls dessutom den årliga stora julfesten i KFUM:S gymnastiksal och högtidssal, där 475 sjömän samlats. Detta år hedrades julfesten av att biskopen och biskopinnan närvarade.

Minnesgudstjänst över Catalonias förlista

Redarna, sjömännen och sjömansvården hade nära band med varandra. När svenska Lloyds Catalonia den 1 februari 1934 lämnade Venedigs hamn för att aldrig mer avhöras, var det självklart att hålla en sorge- och minnesgudstjänst i S:t Johanneskyrkan. Nio av de 20 personer som miste sina liv var från Göteborg. Det enda som vittnade om katastrofen var en livboj från fartyget.

Den 7 mars på kvällen skulle gudstjänsten hållas. Överallt i hamnen och på flera ställen i staden flaggades det på halv stång. Under timmarna före gudstjänstens början blev det en veritabel folkvandring till Sankt Johanneskyrkan. I lokalpressen uppgavs att hundratals människor fick vända vid kyrkdörrarna, då det var helt fullsatt.

Under de båda världskrigen fylldes koret i Sankt Johanneskyrkan av vissnade kransar från minnesgudstjänsterna över bortgångna sjömän.

Andra Världskriget

1940 inledde Tyskland ockupationen av Danmark och Norge. Ett heltäckande minfält inrättades mellan Hanstholm och Lindesnes, förutom en kontrollerad ränna längs den norska kusten. Skagerrakspärren bevakades dygnet runt av tyska patrullbåtar och tyskt flyg. 

Skagerrakspärren och lejdtrafiken

Åtgärden fick mycket långtgående konsekvenser för det starkt import- och exportberoende Sverige. Vår handelsflotta blev delad: antingen seglade man utanför spärren eller innanför. Det var huvudsakligen äldre ångfartyg som befann sig innanför spärren och huvudsakligen moderna, maskindrivna fartyg som befann sig utanför spärren. Så förblev det kriget ut. Omkring 8.000 svenska sjömän var utestängda från hemlandet och kom i stället att bidra till den allierade krigsinsatsen berättar Torbjörn Dalnäs i Svensk Sjöfartstidning. Det fanns exempelvis svenskar som seglade ombord i Liberty-fartygen över Nordatlanten mellan USA och Murmansk.

Storbritannien i sin tur hade på sin sida upprättat en blockad mot Tyskland och tyskockuperade länder. Sverige låg därför innanför dubbla blockadlinjer. Den s k lejdtrafiken skapades då, som var den sjöhandel som Sverige bedrev till och från Göteborg. Denna handel var mycket viktig för Sveriges försörjning under krigsåren. Sammanlagt gjorde 79 fartyg hela 459 resor genom spärren, varav tio av dessa fartyg sänktes.

Svenska handelsflottan spelade en avgörande roll för den svenska folkförsörjningen. Där ingick
malmtrafiken till Tyskland och den kol som vi behövde från Tyskland.

Illa behandlade

Statsminister Per Albin Hansson höll hösten 1940 ett radiotal till nationen, där han starkt betonade sjöfartens roll för folkförsörjningen:

”Det svenska folket har förvisso med varm känsla tänkt på vårt sjöfolk och dess vackra pliktuppfyllelse under de hårda och farofyllda förhållandena under det sistförflutna året. Det är mig en kär plikt, att uttala fosterlandets tack och beundran för sjöfolkets uppoffrande insatser under denna tid. För dem, som därvid låtit sina liv, böja vi våra huvuden i vördnad.”

Denna inställning visade sig vara kortlivad. Dalnäs skriver: Snart omyndigförklarades sjömännen. De förmenades rätten att fritt förfoga över sina egna inkomster. När de kom hem, ofta med fysiska och psykiska men av det de varit med om, var det inga blommor, orkestrar och hyllningstal som väntade. Där stod länsman för att förpassa dem till den militärtjänst som de inte hade inställt sig till. Där stod kronofogden och inkrävde obetalda skatter av dem som kriget hade stängt ute från hemlandet. De skönstaxerades och fann sina krigsriskkonton tömda av myndigheterna.

Traumatiska minnen

Maskinbefälet Lars Zimmermans farfar, morfar och far var alla krigsseglare, som överlevde. Han berättade i sitt minnestal på Krigsseglardagen 2022 om en händelse. Hans far var ombord på S/S Adolf Bratt när fartyget gick på en mina. Fadern hade fått ryggskott, så befälhavaren hade sagt till honom ”gå ner och lägg dig så tar jag din vakt”. Ryggen rätade ut sig av smällen när de gick på minan, men befälhavaren och flera andra besättningsmän försvann ner i djupet. De överlevande rodde i dåligt väder och försökte få upp sina kompisar. En dog i faderns armar. Fadern mådde psykiskt dåligt av denna händelse och blev sedan lots i stället.

Under andra världskriget förlorades ca 2000 svenska sjömän. Sjömanskyrkan kom att ha
en mycket stor betydelse för både aktiva sjömän och deras anhöriga. Det gällde den sociala,
diakonala och själavårdande delen.

I verksamhetsberättelse för Sjömansvården 1942 kan man läsa: Berättelserna om torpederingar och minsprängningar och anfall från luften, varigenom svenska sjömän dödats och funnit sin grav i djupen eller – om de räddats – tvingats utstå omänskliga lidanden i storm och köld på en flotte eller en livbåt under dagar och veckor, innan de äntligen upptagits av något förbipasserande fartyg eller nått fram till en främmande strand – de ha väckt oss alla upp ur den ansvarslöshetens sömn, vi alla varit fångna i. Alla dessa våra landsmän – som fallit på sin post, där de tjänat i maskin, på däck eller kommandobrygga – de ha i själva verket gjort det för oss.

Sedan följer skaldens ord:

Minns det ni, som i de trygga husen

bryta lugnt ert bröd:

eder ro är köpt med pris av tusen

tappra hjärtans död!

Styrelsen menade att det var viktigt att inte endast resa ett minnesmärke över de stupade. Det gällde att omsluta sjömännen med allmänt förtroende. Att ge dem bättre livsvillkor och ta ansvar för sjömännens anhöriga. Detta var något som Sjömansvården redan arbetade med.

Sysselsättning under arbetslöshet

För att ge de arbetslösa sjömännen en sysselsättning under arbetslösheten startade, i samarbete med myndigheterna, en omfattande kursverksamhet. Hemmavarande sjömän kunde fortbilda sig samtidigt som fyllde sina dagar. Det fanns studiecirklar i svenska, engelska, livsåskådningsfrågor, men framför allt sjömanskap.

Trånga lokaler under krigsåren

Sjömansvårdens lokaler i Amerikahuset var för många en fast punkt i tillvaron. Det var svårt för många av dem som gick hemma. Många var arbetslösa och väntetiden på den hyra (det vill säga tjänst på fartyg) som fanns var lång.

Läsrummet var fullt av folk från morgonens öppning till kvällens stängning. Det var trångt och rökigt och svårt att hålla den standard man önskade. De anställda och frivilliga syföreningsdamerna drog ett tungt lass, utan tanke på fritid eller ledighet.

Lokalerna hade en hög besöksfrekvens under krigsåren både av sjömännen och deras familjer. Man bedrev även nödhjälpsverksamhet och gjorde hem- och sjukbesök.

Syföreningar

Till sin hjälp hade Sjömanskyrkan i Göteborg under en lång period olika syföreningar, de så kallade sjömansvårdssyföreningarna/arbetskretsarna. En av arbetskretsarna träffades i läsrummet. En annan syförening leddes av sjömansprästparet och samlades i Sjöfartsmuseet, där kapten Traung, sägs ha varit en generös värd. Mellan 80-90 damer brukade samlas vid dessa tillfällen, de flesta sjömanshustrur eller sjömansänkor. Många av dessa kvinnor var ensamma i sin vardag och såg dessa möten som ett viktigt socialt sammanhang. Medan de sydde och stickade samtalade de.

I Verksamhetsberättelsen för 1929 framförde styrelsen ett speciellt tack till fru Hilma Bäfverfelt som ”alltjämt samlar den ena arbetsföreningen i sitt hem och även på annat sätt personligen stöder verksamheten på läsrummet.”

Protokoll

Det fördes protokoll vid dessa sammankomster och i ett skildras en försäljning i läsrummet: Tisdagen den 2/3 samlades vi på läsrummet för att göra i ordning allt på borden runt väggarna. Och vad mycket det fanns! Var hade allt kommit ifrån? Det är som ett trolleri, tycker jag varje gång. Det syns knappast något. Vi sitter varannan torsdag och sy lite, och rätt vad det är, har det skapats ett mångfald av ting. Vår Herre har ingivit idéer i allas hjärta, fingrar har sytt och snott och sysselsatts, fötter ha sprungit hit och dit. Det är i alla fall ett hokus pokus, ty när vi går från läsrummet, ligger och hänger det vepor, kuddar, strådockor och porslin och ej att förglömma, människor, vänner bakom borden med den varmaste vilja att det skall bli gott resultat.

Julklappar och julfester

Dessa syföreningsdamer drog ihop tusentals kronor till Sjömanskyrkans löpande utgifter. Arbetskretsarnas bidrag uppgick till mer än hälften av sjömansvårdens inkomster. Ibland hölls försäljningarna på Valand, för att man behövde större plats.

Den äldsta arbetskretsen såg en primär uppgift i att göra en insats för de många sjömän, som måste fira jul långt från hemmet. Man förfärdigade julklappar, som tillsammans med insamlade penninggåvor skickades till sjömanskyrkor i främmande hamnar. För de sjömän som tillbringade julhelgen i Göteborg anordnade de årliga julfester i KFUM:s lokaler eller Sjöfartsmuseets stora hal.

Till dessa julfester brukade det komma drygt 400 inbjudna sjömän. Var och en fick 1-2 ”rejäla” julklappar, skänkta av ”snälla människor”. Stämningen brukade vara hög och även de hemlösa fick erfara julstämningen. Först fick gästerna kaffe och två eller tre landgångar var. Sedan, efter samkvämet, delades julklapparna ut. Drygt 800 julklappar och mer än 1200 bredda smörgåsar ordnade damerna i arbetskretsarna med till dessa julfester. Det dukades och diskades och städades.

Samkväm med anhöriga

En grupp syföreningsdamer fanns alltid på plats för att servera vid de olika samkvämen. Under dessa samkväm hölls ett föredrag, exempelvis om ”Karlfeldts diktning” och till kaffeserveringen kunde det bli profan dragspelsmusik. Samkvämen var populära och det var trångt i lokalerna.

Under krigsåren började Sjömansvården anordna samkväm på Sjöfartsmuseet en gång i månaden för sjömanshustrur och sjömansmödrar. Från börja var syftet att ge anhöriga till sjöfolk, som seglade utanför spärren, möjlighet att träffas och ge varandra nyheter och hälsningar från de fartyg, där deras män eller söner arbetade. Det var svårt för brev och nyheter att finna vägen hem under krigsåren. (Tyskarna lade ut en spärr bestående av 1300 minor yttersta Skagerack, från Danmark till Norge. Den svenska handelsflottan klövs i två delar: utanför eller innanför spärrarna.)

Dessa samkväm var välbesökta och fortsatte även efter krigsslutet, som en viktig kontaktpunkt mellan sjömansfamiljer.

Sjömansvården blir Sjömansgården

Behovet av större lokaler för verksamheten för Sjömansvården blev mer och mer tydligt. Det var svårjobbat att ha verksamheterna så utspridda.

Stora donationer av makarna Jacobsson

År 1943 donerade major Herbert Jacobsson tillsammans med sin hustru Karin, född Broström 600.000 kr. Ytterligare 400.000 kr skänktes 1948 ”med anledning av min hustrus 70-årsdag och det sämre penningvärdet”, som Jacobsson skrev till sjömansprästen. Detta gav möjlighet att projektera ett hus för sjömännen som skulle kallas Sjömansgården.

Herbert Jacobsson var chef över Broströmskoncernen vid den här tiden. Det låg honom varmt om hjärtat att ge Sjömansvården fler möjligheter. Han ansåg att det var viktigt, inte minst ur personalvårdssynpunkt, med ett fritidshem för sjömän.

I styrelsen för Göteborgs Kyrkliga Sjömansvård vid denna tid fanns sjömansprästen Nils Oderstam, som var ordförande. Prosten i Carl Johan Per Pehrsson och hovpredikanten Isaac Been gav tyngd åt det kyrkliga engagemanget. På sjöfartssidan satt chefen för Broströmskoncernen major Herbert Jacobsson konsul Elof Heden från Svenska Lloyd, direktör Bernhard Sandström från Transatlantic, kapten Olof Traung från Sjöfartsmuseet samt rådman Harry Lindberg som juridisk expert.

Dröjde 10 år

Det dröjde nästan 10 år innan drömmen kunde förverkligas. Orsaken var bostadsbristen. Den gjorde att det var i stort sett omöjligt att få byggnadstillstånd till ett fritidshem för sjömän.

Göteborgs stad upplät till slut marken uppe på berget vid Stigbergsliden. Tomten kallades ”Lyckans berg”. Vid invigningen skänkte rederifirman Axel Broström & Son 100.000 kr som hjälp till driftskostnaderna.

Arkitekten som ritade och planerade huset i dialog med sjömansprästen Samuel Palm och diakonen Georg Furberg hette Vilhelm Mattsson. Huset infattade två personalbostäder: en för Furberg med familj (övervåningen) och en för vaktmästare Bergqvist med familj. (Första våningen).

Sjömansgården invigdes den 29 september 1954 av Biskop Bo Giertz. Invigningen gästades av 300 personer. Totalt kostade bygget 1,5 miljon kronor.

Hedersbesök av drottningen

Några dagar senare, den 2 oktober, hedrades Sjömansgården med besök av HKM Drottning Louise. Drottningen uttryckte sin glädje över att få se Sjömansgården: ”då min bror varit sjöman.”

På Sjömansgården fanns det gott om olika möjligheter till aktiviteter: föredrag, uppträdanden, samkväm, biosalong, biljard, schack och andra brädspel, pingis, bibliotek, läsrum, restaurang/café. Ett bagagerum, där sjömän kunde förvara sina tillhörigheter när de var till sjöss tillhandahölls. Fotolabb, bastu och snickeri fanns också. Man behövde vara beredd på att visa upp sin sjömansbok för att få gå in.

Många verksamheter organiserades i klubbar, exempelvis frimärksklubben ”Sjömärket”, schackklubben ”Sjöhästen” och bordtennisklubben ”Sjöbjörnen”. Under många år var det tävlingsverksamhet, både internt och i serier.

Många äldre sjömän kan berätta hur de brukade hänga på Sjömansgården under sin utbildning och när de som sjömän kom till Göteborg. För en del blev det ett andra hem. Några var skrivna på adressen och fick sin postgång till Sjömansgården.

Större resurser

I slutet av 1950-talet fick Sjömansgården större resurser. Personalstyrkan växte. Ekonomin fick en annan struktur i och med att man fick anslag dels från Göteborgs kommun, dels från Göteborgs kyrkliga samfällighet. För att informera om verksamheten och samla bidragsgivare började man ge ut tidningen Hemmahamn.

Sjöpensionärerna

1960 bildades, på initiativ av Sjömansgården en klubb för pensionerat sjöfolk och deras familjer, den fick namnet Sjömanspensionärernas klubb, men ändrade sedan till Sjöpensionärerna. Klubben bildades när allt fler äldre sjömän sökte sig till läsrumsverksamheten. Sjöpensionärerna anordnade regelbundna träffar med intressanta program, utflykter och studiebesök. De har än idag en livaktig verksamhet. För mer information gå in på deras hemsida:

https://www.sjoankaret.se/

Sjögårdens tillkomst

Under många år hade Sjömansvården ordnat så att pensionerat sjöfolk och deras familjer kunde semestra på Ljungbergsgården i Stockholms skärgård. Det ansågs inte vara optimalt. Dels tog resan t/r tid och dels frågade man sig varför man skulle åka till Stockholms skärgård när Bohusläns skärgård fanns på mycket närmare håll.

1964 beslöt Sjömanspensionärernas klubb att verka för ett semesterhem för sjömän på västkusten. Pengar samlades in för detta ändamål och det äskades pengar från rederier, föreningar och sällskap.

1970 hade man råd att köpa fastigheten Lilla Huseby 4:3 i Morlanda församling på Orust. Säljare var Försäkringspersonalens Semesterstiftelse i Mölndal. Byggnaderna var ganska nedslitna, men kunde ändå tas i bruk direkt. Den låg på ett markområde vid Ellösviken ca 10 000 m2 stort, hade 4 byggnader om 14 rum, 2 dagrum+ kök och matsal. 26 gäster kunde vistas där samtidigt.

Sjöpensionärerna satsade hela insamlingsresultatet, 120 000 kr och fick ett förmånligt lån av Sjömannasällskapets Stiftelse på 200 000 kr.

Många medlemmar gjorde betydande uppoffringar av tid, kraft och pengar för att rusta upp semesterhemmet. I den goda skärgårdsmiljön skulle man kunna njuta en stund av livet i gemenskap och glädje bland kollegor och vänner. Man skulle kunna ta igen långa tider av ensamhet och isolering till sjöss eller hemma i väntan och oro på makens återkomst från havet.

De första åren var verksamheten öppen på sommaren. Under perioden juni-augusti togs 100-200 gäster emot. Anläggningen renoverades, matsal och kök moderniserades kontinuerligt.

Anläggningen ansågs dock vara för liten och inte kunna uppfylla olika människors behov vare sig man var ensamstående eller hade familj. Drömmen var en anläggning för vila, rekreation och studier som kunde vara öppen året runt.

Sjögården ville vara ”en oas eller rastplats där gemenskapen skall vara öppen och glad och där kristet broderskap skall vara påtaglig verklighet”, som diakon Seth Göthager uttryckte det.

Sjömanskyrkans satsning på Sjögården

1984 såldes S:t Johanneskyrkan. Driften hade blivit för betungande och pengarna från försäljningen, drygt 1,7 miljoner, ville man använda till att bygga ut Sjögården.

Under de kommande åren genomfördes en rad stora tillbyggnader och renoveringar. Man fick en komplett hotellanläggning med lokaler för kurser och konferenser med inomhuspool. Sovrum, kök och matsal för större sällskap samt ett kapell för andakter och gudstjänster.

Verksamheten läckte dock pengar och 1990-talskrisen gjorde inte saken bättre. Även semestervanorna hade ändrats. 1996 aviserade Sjömanskyrkan att man skulle sälja.

Fyra år senare var Sjögården såld. Kvar var en stor skuld.

Uddevalla

Eftersom Göteborgs stift omfattar en stor del av Sveriges långa västkust finns här en rad hamnstäder. Tanken på att öppna en sjömanskyrka i Uddevalla hade funnits länge, men det dröjde tills 1983, innan drömmen kunde förverkligas. Efter en tid kunde Sjömanskyrkan flytta till större lokaler i ett hus som hade prägeln av ett hem.

Ett stort antal av de besökande sjömännen kom ifrån andra länder och det ringdes många internationella samtal hem ifrån lokalerna.

I Uddevalla bildade Sjömanskyrkan ”Kyrkans Arbetsgrupp för Arbetslösa” (KAFA). De hade ett dagcenter dit de inbjöd de många varvs-och industriarbetare som mist sina arbeten.

Under de sista åren hade Uddevalla en mobil verksamhet. Den anställde åkte runt och gjorde fartygsbesök i de olika hamnarna i Bohuslän samt sålde telefonkort och, vid behov, skjutsade sjömännen.

Halmstad

Halland hade också behov av en sjömanskyrka. 1990 invigdes en Sjömanskyrka i Halmstad, efter att sjöfolket själva framfört ett starkt önskemål om detta. I lokalen fanns det ett café och anordnades samkväm samt firades gudstjänst. Man gjorde även fartygsbesök.

I Varberg fanns det ett läsrum för sjömän.

Under en period fanns det en anställd som hade mobil verksamhet bland de olika hamnarna och varven i Halland.

Sjömansgården blir Sjömanskyrka

Johanneskyrkan fungerade som Sjömanskyrka i Göteborg parallellt med att Sjömansgården var ett fritidshem för sjömän/Sjömanskyrkans församlingshem i drygt 30 år.

Sammanslagning

1975, samma år Sjömanskyrkan firade 100 år slogs de tre stiftelserna S:t Johanneskyrkan, Sjömansgården och Sjögården i Ellös samman till en stiftelse: Sjömanskyrkan i Göteborg, sedemera Stiftelsen Sjömanskyrkan i Göteborgs Stift. I samband med sammanslagningen ändrades fastighetens namn från Sjömansgården till Sjömanskyrkan.

1985 såldes Johanneskyrkan till Göteborgs kyrkliga samfällighet. Sjömanskyrkan flyttade då sin hemvist helt och hållet till Sjömansgården på Amerikagatan 2 och började även fira sina gudstjänster där.

Förutom fritidsverksamheten och gudstjänster, hade Sjömanskyrkan uppsökande verksamheter på fartyg, sjukhus, fängelser, besök hos äldre och/eller sjuka sjömän. Man hade också kontakt med sjömansutbildningarna.

Sjömanskyrkan ansvarade även för mobil besöksverksamhet i Göteborgs stifts alla övriga hamnar. Både Bohusläns och Halmstads sjömanskyrkor ingick i Stiftelsen Sjömanskyrkan i Göteborgs stift.

Organ för stiftelsen var tidskriften Hemmahamn, som utkom med fyra nummer per år, mellan åren 1957 och 2020.

Uthyrningsverksamheten på andra våning och lunchrestaurangen i Göteborg hjälpte till att dra in pengar till de löpande kostnaderna.

Nedläggning av både tidning och verksamhet var ett faktum 2018 när Göteborgs kyrkliga samfällighet, som dittills skjutit till medel för Sjömanskyrkan, upplöstes till nio självständiga pastorat. När inget pastorat ville ta på sig kostnaderna att driva Sjömanskyrkan, verkade slutet vara nära inte bara för Sjömanskyrkan i Göteborg, utan också för Sjömanskyrkorna i Halmstad och Uddevalla. Så blev dock inte fallet. Halmstad och Uddevalla togs över av respektive församlingar.

I Göteborg såldes fastigheten sjömanskyrkan till bygg- och fastighetsutvecklingsbolaget 4DBygg. Fasadskylten Sjömanskyrkan finns dock kvar med sitt emblem. 4DBygg hyr ut byggnaden till Carl Johans Pastorat i Majorna, som bedriver verksamhet och hyr ut lokaler i huset till olika aktörer, varav Stiftelsen Sjömanskyrkan i Göteborgs stift är en.

Tack vare att Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm går in och sponsrar har Nordens största hamn fortsatt en sjömanskyrka. I dagsläget finns en samordnare anställd. Verksamheten är avskalad med fokus på fartygsbesök och psykosocial verksamhet bland sjöfolk. Flera frivilliga hjälper till och ser till så att det kontinuerligt erbjuds gudstjänster och gemenskapsträffar.

Källor:

Alvhems hemsida, Vår bebyggelseantikvarie berättar: Sjömansgatan 5, https://www.alvhem.com/artiklar/var-bebyggelseantikvarie-berattar-sjomansgatan-5/

Brefdufvan 1909, Schmidts Boktryckeri- Aktiebolag, Hälsingborg 1909

Brefdufvan 1907, Schmidts Boktryckeri- Aktiebolag, Hälsingborg 1907

Brefduvan 1914, Schmidts Boktryckeri, Hälsingborg 1914

Det gamla Göteborg, Den inre missionen i Göteborg, Erik Jakob Ekman, 18 maj 2019, https://gamlagoteborg.se/2019/05/18/den-inre-missionen-i-goteborg/

Det gamla Göteborg, foto Breda vägen, Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag / Del 1/ 453  /http://runeberg.org/gamlagot/1/0453.html

Det gamla Göteborg, Gamla Varvet, Anders Svensson, 31 maj 2017, https://gamlagoteborg.se/2017/05/31/gamla-varvet-2/

Det gamla Göteborg, foto samt text, Kråkestan, Anders Svensson, 9 augusti 2018, https://gamlagoteborg.se/2018/08/09/krakestan/

Det gamla Göteborg, Masthuggsbergen, Anders Svensson, 10 augusti 2018, https://gamlagoteborg.se/2018/08/10/stigberget-masthuggsbergen/

Det gamla Göteborg, foto, Fyrkanten, Anders Svensson, 10 augusti 20

Det gamla Göteobrg, Lokalhistoriska skildringar, personalia och kultrudrag del 2/67 (1919-1922), Carl Rudolf A:son Fredberg, KRIG I FRED

Det gamla Göteborg, Stigberget (kring Stigbergstorget), bild på Stigbergsliden med värdshuset Styvern, 11/8 2018

Dikt: De fallna, Jarl Hemmer (1940), ur Du land

https://www.facebook.com/groups/7081806098/permalink/10157197335971099/?paipv=0&eav=Afb2smmqrkllXkxOdS2xy2F8b1tJ9r5cFcImB5JmvI2N9Fuk9fCyowQNs97l6sFQMI4&_rdr

Göteborg förr och nu. Från bethelkaptener till sjömanskyrka, Anders Bothén, Göteborgs hembygdsförbunds skriftserie XI 1976, Handelstidningens tryckeri, Göteborg 1976

Göteborgs-Posten, Var Göteborgs största nykterhetskämpe riktigt nykter? Kristian Wedel, 23 februari 2022: https://www.gp.se/livsstil/v%C3%A4rldens-g%C3%A5ng/var-g%C3%B6teborgs-st%C3%B6rsta-nykterhetsk%C3%A4mpe-riktigt-nykter-1.66474553

Göteborgs Stadsmuseums bildarkiv, Sjömannasällskapets hus på Sjömansgatan 5 i Göteborg. Foto Arvid Posse.

https://www.hembygd.se/styrso/kontinentalblockaden-hos-oss

Illustrerade tidskriften Hvar 8 dag, årgång 12, n:o 35, den 28 maj 1911, s 557, http://runeberg.org/hvar8dag/

Länspumpen, nr 4 2017, En historisk tillbakablick, s 6. https://lanspumpen.se/nummer/2017-4.pdf

Carl Renström, I hamnar och storstäder, Nutida sjömansvård och diasporaverksamhet under 50 år, s 59, https://archive.org/stream/arkivkopia.se-runeberg-ihams/ihams_djvu.txt

Svenska Akademins Ordbok, Betel-, publicerad 1907, samt på internet: &pz=4#U_B1921_7835

Fredrik O Nilsson, urn:sbl:8942, Svenskt biografiskt lexikon (artikel av Harry Lenhammar)

Sjöfartsmuseet Akvariets samlingar, fotografi på Svithiods bethelflagga

Meddelande från Svenska Kyrkans Sjömansvård i Göteborg 1924-1959, Bewes boktryckeri, Göteborg 1960

Jubileumsskrift: Sjömanskyrkan i Göteborg 100 år. (!875-1975)

Sjöfartstidningen, Minns de civila krigsseglarna! Torbjörn Dalnäs, 5 september 2022 sjofartstidningen/bloggar/utkiksbloggen/minns-de-civila-krigsseglarna/

Svenska Dagbladet, Napoleons handelskrig slog hårdast mot honom själv, Dick Harrison, 2 juli 2018

Tidningen Vi, Demokratins pionjärer: Den fromme rebellen från Vendelsö, Tomas Dur Fläckman, 24 oktober 2019

Wikipedia, Sjömannasällskapets hus, https://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%B6mannas%C3%A4llskapets_hus

Wikipedia, Heimer Weidele, https://sv.wikipedia.org/wiki/Heimer_Waidele

Wikiwand, Weidele https://www.wikiwand.com/sv/Waidele